tisdag 8 november 2011

Fem faktum om Nykteristfinnen.

Ett. Nykteristfinnen heter jag. Jag känner mig som 20, officiellt är jag 28 och min mentala ålder är (minst) 110 enligt det senaste testet som jag gjorde. Den fysiska åldern vill jag inte veta, men sedan jag flyttade tillbaks till Finland har jag fått tillbaks träningslusten. Äntligen. And I love it!

Två. Ja. Namnet Nykteristfinnen är verklighetsbaserat, inte ett skämt. Jag har aldrig druckit, aldrig varit full, aldrig varit bakis, aldrig druckit en flaska öl eller ett glas vin. Och nej, det är inte svårt och nej, jag är inte jehovas vittne eller överhuvudtaget religiös för fem öre. Kom igen, vem vill vara normal?

Tre. Jag är vegetarian... eller som min Granne uttrycker det: jag äter inget som har ögon. Låter mycket roligare än att säga "Jag äter inte kött/kyckling/fisk.". Eller ja, vissa tycker att jag är fusk-vegetarian eftersom jag äter lever och blodplättar. Mmm leverlåda, mums.

Fyra. Jag har inte körkort. Och trots folks försök att övertala mig, så vill jag fortfarande inte ta körkort. Och faktumet är: ju mer man försöker övertala mig, desto mer tjurskallig är jag.

Fem. Jag är hårdrockare. Innerst inne i alla fall. En del tror att om man är hårdrockare kan man inte lyssna på eller uppskatta annan musik. Men så är inte fallet med mig. Jag kan lyssna på nästan vadsomhelst, allt från Paula Koivuniemi till Kotiteollisuus och från Slayer till Aretha Franklin.

Vilken härlig blandning va?

Fortsättning följer.

måndag 7 november 2011

Dag 4

I augusti 2003 flyttade en nykterist från Mikkeli till Stockholm. Det var inte kärleken som fick henne att lämna sitt hemland. Den lite naiva och ensamma 20-åringen hade drömt om den dagen i flera år. Och äntligen lyckades hon uppfylla sin dröm, efter två misslyckade försök.

Men nej. Gräset var inte grönare på andra sidan.

I november 2011, efter 8 år och 2 månader i Svenneland, flyttade jag tillbaks till tusen sjöars land.

Jag har tappat räkning över hur många gånger jag fått frågan "Varför?". Och jag vet inte hur många gånger jag har gett samma svar "Varför inte?". Nej, det var inte pga kärleken denna gång heller. Det slutgiltiga beslutet var i slutändan relativt spontan. Men jag har inte ångrat mig. Inte alls. Inte ännu. Tvärtom. Här känner jag mig som en del av samhället, vilket jag aldrig kände i Sverige. Här finns världens godaste glass, snyggaste killarna, härligaste dialekterna, bästa radiokanalen, leverlådan, karelska pirogen och pesäpallo (boboll). Förutom några vänner saknar jag ingenting i Stockholm. Och eftersom jag jobbar på en båt som åker mellan Stockholm och Helsingfors är jag i Stockholm varannan dag när jag är ombord.

Nu är jag i Finland. Och mer eller mindre hemlös för tillfället. But I don't care, I am free as a fucking bird!